Hu än man gör, så blir det meka och skruva av det mesta.
I onsdags åkte jag och Gunilla med husbussen upp till Storhullsjön där Gunilla brorsa har stuga. På vägen dit hamnar vi åter på sveriges sämsta grusväg. Bussen skakade våldsamt på stenunderlaget trots att vi bara körde i 20-25, mer gick inte. Jag märkte då att bromsen sjönk mer och mer, men tänkte att vi måste komma fram i alla fall. Efter framkomsten kllade jag i behållaren för bromsvätskan, tom eller nästan tom.... Kunde ragga upp bromsolja av en granne i byn "Storhullsjön" som jag hällde i dagen efter.
När vi skulle åka hem, räknade jag kallt med ca 2-3 bromsningar och kanske mer påfyllning. Vi hande ju handbromsen på bakhjulen. Vi började åka mot Sundvall igen. Gunilla var kraftigt misstänksam och satt med armarna i kors. Vi körde på grusvägarna med branta backar och tvära kurvor, motorbromsade och bromsade med handkryckan genom att dra den upp och ner.... När vi kom upp på asfalt i Nora provade jag fotbromsen. Som att trampa i tvättbutten.....eller pedalen kunde lika gärna suttit på en tramporgel.... Inget hände, vi hade tappat alla bromsar. Det var bara att stanna eftervägkanten och ringa Assistanskåren. Att fortsätta hem med endast handbroms hade varit för stor risk. Vårdslöshet i Trafik med "Lastbil", inget vidare för körkortet...
Bärgaren körde först fel ett antal gånger men hittade oss till slut. Då kom nästa prövning. Bärgaren hade med sig en "Flakbärgare". Jag tänkte att det här går aldrig. Hur skulle han få upp Mercabussen på flaket??? Men det gick med lite sedvanligt "busskrångel" och skrapningar i backen. Precis som om det var vi som höll på och lasta bussar ombord.
Gunilla och jag fick sitta i bärgningsbilen hem. Det gick sakta och svajigt men vi kom hem i alla fall, utan att ha kolliderat med något.
Nu har jag börjat riva bromsarna, och det kommer att bli en historia i sig.