Här är upprinnelsen, fritt ur minnet;
När jag var Skeppare på "Elvira Madigan" under 90-talet, fick vi en charter från Galtström och hem till Finnkajen i Sundsvalls Hamn. Beställare var då Sundsvalls egen Fastighets och Socitetskung Kjell Larsson.
Uppdraget var enkelt; att hämta Kjell Larssons bröllopsgäster i Galtström och köra dessa hem till Sundsvall för fortsatt bröllopsfest på restaurang "Maritim" i hamnen.
Vi kastade loss någon gång på förmiddagen och började smattra sydvart, förbi Hamnudden och ner mot Brämösund och därefter något sydsydväst ner mot angöringen till Galtström. Det var en fin dag med låg dyning och blå himmel. Sjöresan gick bra, men det var aningen långt. Det tog i alla fall tre timmar på ganska hög fart, för gamla Elvira vill säga.
Jag hade varit i Galtsröm tidigare med båten så jag visste att det krävdes att man kom in helt rätt mellan skären och att det kunde ta tid att komma till kaj eftersom man var tvungen att gå in bakom en stenklippa och sedan vrida hårt babord för att komma in snyggt med styrbord till kaj.
Väl framme och väl förtöjda fick vi sedan ligga och vänta på bröllopsgästerna som då befann sig i Galtströms Kapell några kilometer bort.
Klockan gick, och gick och inga gäster verkade komma. Långt in på eftermiddagen rullade dock två fullpackade turistbussar ner mot kajen och stannade vid landgången. Sammanlagt ramlade det säkert ut minst 100 personer ur dessa bussar. Påfallande nyktra och dessutom lite förvånade över att behöva lämna bussarna för en Skärgårdsbåt så här på eftermiddagen.
Fartygets restaurang hade heller ingen beställning på mat eller dryck, endast transporten var bokad. Vi började ana att något inte stämde här...
Då alla passagerare kommit sig ombord och tagit plats på soldäck och salongerna, tog vi in landgången och började hemfärden. Man fick backa upp lite åt babord och vända runt utanför gamla slipen och sätta av ut i farleden igen och nu var det lika långt hem. Det hade dessutom blåst upp en stadig sjöbris under eftermiddagen och dyningen hade tilltagit en del. Det gick bra upp till att vi kom oss förbi Lörudden och kunde börja styra mot Draghällan. Lilla Elvira Madigan på 36 meter kom i kraftig rullning med dyningen in på styrbords låring. Bröllopsgästerna började göra sig påminda när jag var tvungen att dra av på maskinerna för att dämpa sjöhävningen.
Det tar inte lång tid innan folk börjar försmäkta, avsaknaden av mat och brännvin kunde endast avhjälpas med knäckebröd, lättöl eller mineralvatten. En del undrade om dom skulle behöva övernatta ombord, en del med med dåliga sjöben trodde de skulle dö innan mörkrets inbrott. Kjell Larsson själv var inte med ombord. Han hade tagit det säkra före det osäkra och medtagit sin brud i RollsRoyce till Sundsvall.
Vi stävade dock på och kommer sent om sider fram till Sundsvall på sena sommarkvällen, endast någon timme försenad. Det var många lättade bröllopsgäster som sprätte som kalvar över landgången, överlyckliga över att ha överlevt hunger, törst och sjöhävning.
Kvar ombord kunde vi se hur hela bröllopssällskapet sakta skred de 50 metrarna till Maritim och förblev utanför dörrarna, oförmögna att komma in. Kjell Larsson lyste också med sin frånvaro.
Ett plötsligt motorvrål ute på Sundsvallsfjärden skvallrade om att kvällen var långt i från över för oss och för bröllopsgästerna. Vi ombord byter sida och börjar titta ut mot vattnet för att se vad som är på gång.
Då kommer ett lågt flygande sjöflygplan in mot hamnen och landar väldigt hårt och långt in mot kajerna och gästbryggan med alla nyfikna båtgäster. Flygplanet glider med motorn igång mot gästbryggan och börjar få en oroväckande babords slagsida. Vi ser hur pilot och passagerare börjar vifta med armar och dörrar. En del baggage kommer också ut i vattnet. Bröllopsgästerna har nu flockat sig utmed kajkanterna och pekar och gapar.
Pilot och flygpassagerare hinner precis upp på gästbryggan innan hela flygplanet kapsejsar och hittar ett nytt jämviktsläge med undersidan av flottörerna upp mot kvällshimlen. Bröllopsgästerna, vi på Elvira Madigan och gänget som nyss landat står alla tysta och tittar på det sjunkna flygplanet i hamnen.
I denna stund, kommer Kjell Larsson med hustru i RollsRoyce inglidande på scenen med ett tyst grusknaster under däcken på Rollsen. Bilen kör fram mot restaurangens dörrar. Bröllopsgästerna vänder sig helt om för andra gången denna kväll och vi ombord byter till kajsidan igen. Föreställnigen fortsätter. Bröllopsgästerna rör sig sakta mot restaurangen igen, med hopp om mat, vin och sprit. Kjell Larsson kliver ur RollsRoycen och bjuder bruden sin arm. Tillsammans går dom mot de stängda dörrarna.
Bröllopssällskapet var mycket riktigt väntade, men dörrarna öppnades av tjänstemän från Skatteverket som i sin tjänsteutövning kunde delge Larsson en stämning.
Idag säger Kjell Larsson att han är hemlös och sover på järnvägsstationen. Han intervjuas i radio och i tidningar samtidigt som han möter sin hustru i rätten.
Jag har inga synpunkter på det, men Kjell Larsson kunde i alla fall dra igång en oförglömlig kväll.
