lördag, september 05, 2015

Fästning Norra Nyhamn

Längst upp på Nyhamnsudden, på det sk "Flaggstångsberget", fast ingen kallar det för det, det heter mest "Nyhamnsudden", finns en hel del gamla befästningar från forna beredskapstider och från ett annat säkerhetspolitiskt läge. Kanske inte allt för länge sedan.... till och med jag kommer ihåg när det faktiskt fanns militärer här. Nåväl.... För någon vecka sedan gick jag och Elsa en runda bland alla gamla förseglade portar och ventilationer. Man vet ju var dessa finns liksom....
Det har varit ovanligt mycket trafik av mopeder, scoters och mopedbilar förbi oss och utöver mot klippudden under sommaren och man har misstänkt att något kanske inte riktigt är som det brukar vara här ute. Jag har gått och småkollat men inte riktigt hittat var eller vart man har uppehållt sig. Visserligen har det funnits rester av cigaretter, spritflaskor och ölburkar på vissa ställen, men det är ju inte någon större sak egentligen. Men det har inte riktigt stämt ändå....
Senast jag var upp på den gamla fästningen var i början på maj, då var det fortfarande stormfällda trädstammar över den alltmer dolda och igenväxta tillfartsvägen, och då syntes inte någonting. Allt var som det har varit sedan senaste stormen "Ivar", dvs stormfällor så pass mycket att det knappt gick att ta sig fram. Men nu...., nu är det någon som sågat sig igenom trädstammarna och det är inga "tummare" som mätt och sågat. Här är det helt vilda hjärnor som kapat trädstammarna i ej enhetliga längder. Dessutom, nya upptrampade stigar i långgräset vittnar om något längre upp på berget. Elsa och jag, fortsätter i stigens spår, fortfarande säker på marken eftersom jag gått här under många års tid. När grässtigen plötsligt viker av upp på höjden där de gamla kanonplattformarna finns börjar jag fatta vart det bär iväg. Längst upp har det alltid funnits en förseglad nergång till Fortet under marken, och det visar sig att denna nergång nu är uppbruten. Från marknivå är det ca 2-3 meter rakt ner i underjorden där betongtrappor med räckverk tar vid ner i det som enl alla rykten och legender beskriver som berghallar och ubåtsbassänger. Personer man talat med och som känner till saker och ting säger att hela berget, ner under vattenytan är som en labyrint med undervattensportar och bassänger för båtar och ubåtar.
Det är alltså detta som är föremål för all LGF-trafik i området. Det är den här förseglingen som är bruten och gjorts tillgänglig. Platsen är således helt livsfarlig för både människor och djur. Skulle någon ramla ner i hålet, finns ingen chans att ta sig upp. Bärplockare, jakthundar eller bara någon som vill titta ner.... lite för mycket, kan räkna sig till försvunna personer.
Jag ringer markägaren SCA och förklarar läget. Något bör göras innan något allvarligt händer.
På SCA är man först frågande, typ..."va äger vi det där....eller nä det där är inte vår mark", men visst. Det är fortfarande SCA som äger marken, som all annan mark här omkring. Efter ett tag ringer en kvinna från SCA-markjuridik och börjar ställa frågor. Sedan skickar man ut en gubbe som ska kolla.
I måndags kom han som skulle kolla, jag gick med honom och visade vägen till den uppbrutna förseglingen. Det visade sig att SCA fortfarande tvekade över vem som ägde marken, men åter igen, det är SCA.
Idag ringer SCA igen, då har man kontakt med Försvaret och Fortifikationen. Dom skall komma och genomsöka berget och återförsegla nergången till veckan.
I dag gick jag och Elsa till en annan betongförsegling några kilometer bort för att kolla läget, men där verkar det normalt dvs tillslutet.
Tänk vilka anläggningar som fanns. Området vi talar om är enormt och var förr en fästning med en uppgift.

torsdag, augusti 06, 2015

MF 168.

Det blev en till traktor i går och nu är den på väg från Ramsele och hem till Norra Nyhamn.

tisdag, maj 19, 2015

Vindrutespolningens svåra konst.

I höstas slutade vindrutespolningen helt plötsligt att funka på Mercabussen. Säkring tänker alla, lätt match. Mäter då säkringen, inget fel men spolningen funkar inte. Byter då säkring, spolningen funkar inte. Kollar återigen med manualen, är det rätt säkring? Ja - rätt säkring men det funkar inte. Sedan kommer vinteruppehåll, sjöresor och sådant som allvarligt inkräktar på Mercedesmekandet. Efter att hämtat ut bilen från vinterdvalan har kylan, blåsten och regnet dessutom gjort sitt för att hindra mekandet. Men nu äntligen börjar det bli läge igen.
Alltså, på vindrutespolningen igen, nu med mätinstrument... Var är strömmen ??? Efter lite mätande och tryckande på fotbrytaren...., det är fot-kontakt på dessa bilar... visar det sig att det finns ström fram till båda spolningspumparna. Tolv fina volt.
Nästa drag är att riva loss de båda pumparna, köpa och montera en ny, eftersom det bara behövs en pump. Strålkastarspolningen är sedan länge borttagen. Åker in till "Biltema" i Brista där allt finns. Men när jag kommer dit finns där ingen "universalpump", bara tomma hyllfack. Pratar då med en personal som förklarar allvarligt att den pump som jag vill ha finns på lagret, men dom tänker inte ta fram någon eftersom personalen är så överarbetad, utmattad och behöver vila. Kanske senare i veckan, fredag eventuellt.
Åker hem igen och börjar angripa de gamla pumparna. Plockar isär allt. Man önskar att man kunde säga att man plockat isär något till molekyler, men i dessa bilar finns det inga molekyler. Det blir större isärfallande delar av det mesta, och lätt att få ihop igen.
Efter en behandling med 5:56 och "Syrgasfett", börjar en av pumparna funka igen.
 
Sedan blir det återmontage av endast en pump och fullskaletest. Kan man tänka, vips.... allt funkar igen 
En underbar arbetsmiljö där man som vanligt behöver ha bakåtvända leder och ögon i nacken.

onsdag, maj 13, 2015

Mercedesverkstan

Igår demonterade jag något som jag trodde var ett luftfilter. Men det verkar istället vara en slags fuktfälla, eller nåt liknande. Den var iallafall vattenfylld och det kan ju inte vara bra med tanke på att den sitter mellan Oljebadsfilter och motorinsuget.... Nåväl nu är den dränerad och återmonterad.

måndag, mars 16, 2015

Min granne Kjell förnekar sig inte i första taget. I söndags morse ringde han på dörren och hade en full skottkärra med grus utanför dörren. Då hade han sopat grus från gatan under natten och fyllt sandlådorna utmed vägen. Kjell ville även fylla upp min sandlåda som vi har på gården samt att jag skulle komma ut och kärra upp gruset så fort som möjligt eftersom bilarna körde i grushögarna. Inget söndagsmys här inte, på med overallen och ut på gatan och dra skottkärra. Sedan ville Kjell att vi skulle ta allt överblivet grus som inte fick plats i sandlådorna och lägga på lilla vägen bakom huset.  Vi hade dock lite annat att göra på söndagen och jag kunde inte hjälpa till mer just då. Men Kjell hade planen klar, vi skulle haka på min bakskopa och ta gruset med den. Då skulle det gå lätt.
I dag hade jag tid för lite grushantering, men Ingen Kjell syntes till. Jag kopplade bakskopan, som inte är någon direkt enkel grej att brottas med om man är själv. Sedan åkte jag ner till Kjells grushögar och väntade på Kjell. Slutade med att man fick skotta och grusa själv.
Kjell är bra på att dela ut jobb i området i alla fall.