Det har varit ovanligt mycket trafik av mopeder, scoters och mopedbilar förbi oss och utöver mot klippudden under sommaren och man har misstänkt att något kanske inte riktigt är som det brukar vara här ute. Jag har gått och småkollat men inte riktigt hittat var eller vart man har uppehållt sig. Visserligen har det funnits rester av cigaretter, spritflaskor och ölburkar på vissa ställen, men det är ju inte någon större sak egentligen. Men det har inte riktigt stämt ändå....
Senast jag var upp på den gamla fästningen var i början på maj, då var det fortfarande stormfällda trädstammar över den alltmer dolda och igenväxta tillfartsvägen, och då syntes inte någonting. Allt var som det har varit sedan senaste stormen "Ivar", dvs stormfällor så pass mycket att det knappt gick att ta sig fram. Men nu...., nu är det någon som sågat sig igenom trädstammarna och det är inga "tummare" som mätt och sågat. Här är det helt vilda hjärnor som kapat trädstammarna i ej enhetliga längder. Dessutom, nya upptrampade stigar i långgräset vittnar om något längre upp på berget. Elsa och jag, fortsätter i stigens spår, fortfarande säker på marken eftersom jag gått här under många års tid. När grässtigen plötsligt viker av upp på höjden där de gamla kanonplattformarna finns börjar jag fatta vart det bär iväg. Längst upp har det alltid funnits en förseglad nergång till Fortet under marken, och det visar sig att denna nergång nu är uppbruten. Från marknivå är det ca 2-3 meter rakt ner i underjorden där betongtrappor med räckverk tar vid ner i det som enl alla rykten och legender beskriver som berghallar och ubåtsbassänger. Personer man talat med och som känner till saker och ting säger att hela berget, ner under vattenytan är som en labyrint med undervattensportar och bassänger för båtar och ubåtar.
Det är alltså detta som är föremål för all LGF-trafik i området. Det är den här förseglingen som är bruten och gjorts tillgänglig. Platsen är således helt livsfarlig för både människor och djur. Skulle någon ramla ner i hålet, finns ingen chans att ta sig upp. Bärplockare, jakthundar eller bara någon som vill titta ner.... lite för mycket, kan räkna sig till försvunna personer.
Jag ringer markägaren SCA och förklarar läget. Något bör göras innan något allvarligt händer.
På SCA är man först frågande, typ..."va äger vi det där....eller nä det där är inte vår mark", men visst. Det är fortfarande SCA som äger marken, som all annan mark här omkring. Efter ett tag ringer en kvinna från SCA-markjuridik och börjar ställa frågor. Sedan skickar man ut en gubbe som ska kolla.
I måndags kom han som skulle kolla, jag gick med honom och visade vägen till den uppbrutna förseglingen. Det visade sig att SCA fortfarande tvekade över vem som ägde marken, men åter igen, det är SCA.
Idag ringer SCA igen, då har man kontakt med Försvaret och Fortifikationen. Dom skall komma och genomsöka berget och återförsegla nergången till veckan.
I dag gick jag och Elsa till en annan betongförsegling några kilometer bort för att kolla läget, men där verkar det normalt dvs tillslutet.
Tänk vilka anläggningar som fanns. Området vi talar om är enormt och var förr en fästning med en uppgift.
