Äventyret fortsätter

Påmönstringsresa till Suez. Allt kan i princip hända en sådan gång, men faktum är att det egentligen var enklare att ta sig till Suez än att ta sig till Charleston SC. Dock gick det inte helt smärtfritt och det är ju sånt man vill skriva om. Först en övernattning på Hotell "Park Inn", Arlanda Stad. Inga konstigheter föruton en äkta "Fakirfrukost" kl 0420. Jag orkade bara med en kopp kaffe, något som jag kom att ångra senare under dagen. Jag och Marie (kockan) åkte med transferbussen till Terminal 5 kl 0500. Incheckning på Austrian Air utan problem. Säkerhetskontroll utan problem. Lagom väntan på avgången 0640 till Wien. Väntade sedan på frukosten ombord efter att vi kommit upp på marchhöjd. Magen knorrade. Vi fick kaffe och en Muffin med chokladbitar... ???? Inte ens en macka !!!! Magen fortsatte att knorra och gasa fram till Wien. Bytte flight lungt och städat, dock utan att hinna äta något. På flyget mot Cairo kon nästa måltid; torr kyckling och något som kunde eventuellt identifieras som pasta, samt små torra brödfrallor. Äter upp allt men är fortfarande hungrig, magen är nu som en spärrbalong av all dålig mat. Dricker en CocaCola... smart.... Landar i Cairo och tar oss igenom väskutlämningen och tullen. Vår chaufför tar oss till en fullständigt stekhet minibuss. Svetten rinner, luften är het med inslag av flygfotogen. Araber skriker och tutar i sina bilar. Vi kommer iväg och kör genom en till synes helt obefintligt vägsystem, igensmockat med tutande bilar. Air condition i bilen börjar ge resultat, men det är fortfarande tokvarmt i bilen. Fortfarande ingen mat. Vi åker mot Suez, asfalten ligger direkt på ökensanden, vägen är tvåfilig men i praktiken tre och ibland fyrfilig beroende på vilka bilar som är framför. Chauffören kör hårt och tutar sig fram. Efter ett tag börjar bränslemätaren gå not noll, ett larm börjar låta i bilen. Efter ett tag åker vi in på en mack, men det finns ingen Diesel att köpa. Vi fortsätter, chauffören kör ännu hårdare och kanske tror att han skall hinna fram innan bränslet tar slut. Efter 1,5 timmar kommer vi fram till Suez och stannar på första mack.Vi blir sedan körda till Agentkontoret och sedan ner till speedbåtshamnen. Det finns ingen polis i Suez i nuläget, istället står det militär och stridsfordon i gathörnen. Vi går igenom en säkerhetskontroll och fortsätter ner till Immigrationskontoret längre ner i hamnen. Visar passen igen och kan sedan fortsätta till båten som skall ta oss ut på Suez Bay där Aida snart skall ankra. Vinden är akterlig och solen bränner, svetten rinner fortfarande. Ca 20 minuter efter att vi börjat köra ut mot ankarplatsen börjar det låta konstigt och lukta bränt från maskinkappen. Skepparen saktar ner farten, oljudet fortsätter hela tiden. Efter ett tag kommer skepparen ut till oss som sitter på ett akterdäck och säger att det inte är några problem, men att 5 dollar hjälper till att komma fram. Jag ger honom 5 dollar, maskin ryker lika mycket och luktar fortfarande lika bränt, men vi kan fortsätta. Vi konstaterar att vi fortfarande bara ätit en Muffin och lite konstigt käk på flyget och är nu ännu hungrigare. Väl ombord kl 18, ganska bra trots allt.

Huppingen

Den här Huppingen flög in i Altandörren tidigare i veckan. Jag tog upp den och lade den i en blomkruka.

Skagen

Drivmotorn i nästa semesterprojekt var egentligen "Calles Border Shop" i Puttgarden. Nu blev det Skagen och Flensburg. Vi körde på lördag till Göteborg, och stannade på Hotell Spar i Majorna. Gamla klassiska "Hotell Carl Johan" på Carl Johansgatan. Jag körde fel som vanligt på samma ställe som vanligt och hamnade denna gång utanför en Lidl-butik i Angered, i fullt humör. Vände om och körde tillbaka in till stan och ner i en tunnel jag aldrig sett tidigare. Fattade att jag skulle ta av mot Jerntorget och kom upp ur tunneln på rätt ställe. Men då regnade det kopiöst, vi körde in i en grå vägg och fick köra 40-50 bort till avtaget till Chapmans Torg.

Nästa dag, färja till Fredrickshamn och bilresa till Skagen.

Efter några veckors ständig sol med jobb på trädäcket hemma, var det ganska skönt med lite duggregn och snålblåst på Skagen. Vi började med Konstmuseet, Ancher och Kröjer imponerade stort med alla fantastiska verk. Sedan övergick vi till vesäntligheter, vin och räkor. Hyrde cyklar och jonnade runt om dagarna. Blev förkyld, men tog ingen hänsyn till det. Fortsatte med vin och räkor istället.

The High Coast

Inte ratta Mercedesbuss förrän trädäcket är klart, så löd ordern inför sommaren. "Gamla Bettan" eller "Blå-blixten" som den nu kallas fick vackert vänta uppe på vedbacken.

Men sedan, då blev det en resa upp till Höga Kusten och Högbondens Fyr.

Vi packde in i skåp, hyllor och kyl, sedan drog vi iväg. Det är ju faktiskt bara 12 mil till Bönhamn. Korv på Sibylla i Älandsbro går ändå inte att åka förbi, så det blev ett stopp där. Väl framme i Bönhamn, Höga Kustens pärla, hittade vi en bra plats att stå. Vi stannade i två dagar där och strosade runt. Åkte med Kalle Molin (blev bjussade....tack Kalle!) och båten "Ronja" ut till Högbondens Fyr. Fantastiskt. Bra väder, klar sikt, en naturupplevelse att minnas.

Efter att kollat Bönhamn och Högbonden, åkte vi till Norrfällsviken. Planen var att övernatta på Campingen och äta på krogen på kvällen. Men.... vi tyckte att det var lite för flashigt för gamla "blixten" inne på den 4-stjärniga campingen. Vi kände att vi inte riktigt platsade på en "de-lux plats". Man vill ju inte bli claimad för att ha sotat ner alla snygga husvagnar vid morgonstarten... "Blixten" vill ju gärna röka-på lite vid start... På väg tillbaka mot Mjällom, hittade vi en annan camping "Åmvikens Camping" som var helt perfekt. Litet, välordnat och allt man behöver gällande dusch, disk och latrintömning. Åmviken hade dessutom en spännande historia som utskeppningshamn för sågat virke i slutet av 1800-talet. Det fanns dessutom en helt unik brädgång på 800 meter ut på en udde. Bra om man vill åka till ett mindre ställe.

Trädäcket

Efter några års tvekan och vånda, är nu trädäcket under altanen klart. Det tog ca 2 veckor, effektiv tid. Började med att märka ut med ytan med snören. Sedan hyrde jag en jordfräs modell större och brakade loss på gräsmattan. I spöregn, självklart. Allt resulterade i en stor jord och lermoja som skulla skottas bort för hand. Som tur var fick jag hjälp av "lyftkranen" Emil, som i princip skottade dubblet så fort som jag. Sedan var det dags för bär-lager, 0-18 grus, 3 kubikmeter. Min legndariske granne, Kjell-Ingvar, kom och hjälpte till med att ralla gruset. Han trivdes med skottkärran och yttrade glada tillrop som "- Det är bra med hjälpsamma grannar" och "- Jag är van att grovjobba jag...." eller "- Det är så här som grannar skall göra, man måste hjälpa varandra". Efter vi rallat ut en grusbädd på ca 20cm fick det räcka. Nästa dag hyrde jag en 70-kilos "padda" och drog runt. Det blev som en cementplatta. Nu blev det dags för att åka till Byggmax och köpa regelvirke. Reglade upp mot en tvärliggande regel längs huset. Vägde av med ett 2.8m byggpass. (köp ett sånt om ni inte har).

Nästa steg, trallvirket. Åter till Byggmax (nu med konto), köpte ca 25 kvadrat. Det är något speciellt med att köpa virke. Komma hem med virke betyder bygge.... spik, sågspån, mäta, kolla, såga, varmt och svettigt. Bara lukten av virkeshögen får en att osökt tänka på somrar vid stugan och utbyggnader på Furuvägen. Kvaliteten på virket var dock mycket ojämn, fick åka tillbaka med en del längder som var oanvändbara. Att lägga trallen gick lätt, Gunilla och jag körde vår väl inövade "Golvläggarteknik". Hon mäter längder, jag sågar och fäster på plats. Vi kokade kaffe och sågade och skruvade i 2-3 dagar, sedan var allt klart. Nu kan vi använda ytan till det vi vill.