Miljöinsatts.... gone bad.....

Förra helgen tänkte jag att jag skulle göra en insats för den loka miljön här på Norra Nyhamn. Det är ju så att hundbajset pryder plogkanterna efter genomfartsvägen i allt större omfattning så här års. Jag tänkte att jag skulle göra något åt saken och snygga upp lite. Tog en pyts, en spade och tryckte ner en plastsäck i pytsen, sedan gick jag ut på saneringsuppdrag. Det tog inte lång stund förrän säcken var fylld upp till kanten på pytsen. Hundarna har verkligen "gräddat" vägkanterna i vinter. Sedan kom frågeställningen, vad göra med säcken? I brist på annat lät jag den stå uppe vid släpvagnarna några dagar för att "moppa" sig lite. Men, så i förrgår fick jag en idélösning. Jag tog helt enkelt och lastade pytsen med hundskiten på traktorn och körde till skogs. Nu var det ju så att snön ligger djup i skogen.... mycket djup, djupare än vad jag tänkt mig. Jag hade spaden med mig och började gräva ett hål. Tanken var att tömma säcken där. Men, en plastsäck med hundbajs beter sig inte alltid som beräknat. När jag skulle tömma ut, hade jag glömt att säcken var ihopknuten i toppen. Alltså, vända säcken igen, lossa knopen, tömma igen. Då rinner hundbajset ut och fastnar i plasthandtagen som då hänger ivägen. Jag kan alltså inte ta in säcken igen eftersom bajset inte släpper från plasthandtagen som liksom bildat små hängande fickor där bajset samlas. Plötsligt hör jag en bil komma, jag pulsar bort mot traktorn och böjer mig ner vid sidan av motorn och låtsas undersöka ett "fel".... Bilen kör förbi och fortsätter. Jag fortsätter också och känner mig mer och mer som Tony Soprano, som begraver ett lik i snön... Jag inser att jag inte har möjlighet att ta tillbaka säcken utan att bli kontaminerad av hundbajset och tvingas gräva en till grop i snön, pressar ner säcken och täcker över... Konstaterar att det är jävligt misstänkt och amatörmässigt utfört, ja... rent av dåligt gjort. Jag beslutar att avbryta och åka hem ändå, kanske man kan justera om några dagar. Åker hem och parkerar, återställer redskapen. Några timmar senare kommer Gunilla hem, min kära sambo som alltid ser när jag har något bekymmer. Vi åker och handlar på iCA i Kvissle. Jag berättar om eftermiddagens händelser utmed Boansvägen. Gunilla tror att jag skämtar, jag tar om berättelsen igen och försäkrar att den är sann. Jag tror inte att jag blev utskälld, men Gunilla blev jävligt förvånad och irriterad. Hon förklarade att jag var tvungen att fixa plastsäcken och ta hem den till soptunnan om jag inte tänkt göra något annat. Väl hemma igen med matkasse, hund och irriterad sambo, var det bara att hoppa in i traktorn igen och återvända till brottsplatsen. Denna gång hade jag med extra plastsäckar, jag kunde då ta upp den tömda säcken och göra ett avslut på den, lägga den i en större pyts som jag surrat på bakpå plogen och köra hem igen. Kommer hem och kan lägga ner den i soptunnan. Hundbajset då, ja... det är ju trots allt nedbrytbart även om det är jävulskt kladdigt.

Vad kan man då lära sig, krånlga inte till saker i onödan.